livetenligtklara

Vad är det som gör att vissa får ett psyke som inte pallar trycket medan andra kan göra samma saker, helt oberörda? Jag är med i den första kategorin. Jag känner alldeles för mycket, hela tiden. Även om jag inte vill själv så speglar min kropp precis hur jag mår. Är jag glad så märks det och är jag ledsen så märks det. Men framförallt, är jag orolig över nånting så KÄNNS det. Ibland mår jag helt illa utan anledning innan jag kommer på att "justdet!, det är för att jag är så sjukt nervös inför uppkörningen imorrn" eller vad det nu kan vara. Min mage pallar inte trycket liksom. Ni som känner mig väl vet att jag har en otrolig rädsla över att spy och detta kan bli ett rätt stort problem då jag samtidigt är en sådan som ibland mår illa. Och må illa utan att spy, det vet ju vem som helst att det bara är jobbigt. Jag spyr aldrig, verkligen aldrig. Det spelar ingen roll om jag mår så illa att jag stoppar fingrarna i halsen, det går ändå inte. Förutom en gång, i vintras, när jag fått reda på att han hade en ny. Den morgonen vände sig min mage ut och in. Jag mådde så illa så jag aldrig har varit med om något värre. Det var verkligen ett tecken från min kropp att nu tar du det lugnt Klara, nu mår du inte alls bra. Och så var det verkligen.

Det jag ville komma fram till var att jag nuförtiden har blivit så jävla rädd. Jag vet hur sjukt ont det gör och hur enormt dåligt man kan må vilket har blivit lite av ett problem. Istället för att bli glad och sprallig när jag märker att jag börjar känna nånting för någon så blir jag rädd. Rädd för att känna för mycket och rädd för att bli sårad igen. Jag har blivit märkt på något vis. Illamåendet kommer istället för fjärilarna. Sjukt egentligen när man borde vara glad. Jag hoppas det går över med tiden. Rädslan.