livetenligtklara

Jag är trött. Trött på hur hela det här året har varit ett enda djupt jack i hjärtat. Hur det har gjort så fruktansvärt ont för att sedan sakta, sakta börja lappas ihop igen. För att sedan spricka upp. Och lappas om på nytt. Senaste gången hann det till och med lappas ihop så pass mycket att jag nästan trodde att det var helt igen. Jag var glad och lite pirrig. Men tji fick jag. Jacket rispades upp ytterligare än gång och nu har jag fått nog. Jag orkar inte med fler illamående magar eller ledsna ögon. Det är inte värt det. Om jag var rädd för kärleken innan så har den definitivt skrämt skiten ur mig nu. Det känns som om jag aldrig mer kommer våga kasta mig ut, man bränner sig ju bara.

Var inte tanken att kärlek skulle få människor att må bra?