livetenligtklara

Jag vet inte varför jag hör av mig. Jag är medveten om att varje livstecken från dig raserar min skyddsmur. Den mur som jag byggt upp för att inte låta känslorna komma för nära inpå, för att hålla det hela ifrån mig. Jag vill inte ta in det för att det är för jobbigt att hantera. Samtidigt kan jag inte låta bli. Jag vill prata med dig, få ur mig en liten del av alla känslor jag bär på, förklara hur jag mår, hur allt känns. Även om du inte vill veta så vill jag tala om. För jag orkar inte bära allt själv. Och jag tycker du borde få ta lite av den tyngd jag bär på. Lätta mina axlar lite. Samtidigt är jag rädd, för om jag blir så här bara du skriver till mig (mitt hjärta slår i 180 och mina händer skakar), vill jag inte veta hur jag kommer reagera när vi ses. Jag är rädd för att faktiskt träffa dig, er och inse att det aldrig kommer bli som det en gång var. Det är det jag är rädd för, även fast jag innerst inne redan vet. Jag är rädd för att falla djupare än jag redan gjort.

Det är semmeldagen och jag har inte ätit någon semla, jag är sjuk & mitt hjärta är trasigt.

Be mig inte att gå vidare, för det kommer jag göra. Men man måste få vara ledsen på vägen. För att man har förlorat det finaste man hade.