livetenligtklara

Jag kom just på mig själv med att sitta och le, helt utan anledning egentligen. Vet ni varför? Jag känner mig glad och nöjd. Det känns som om det äntligen har släppt lite grann. I och försig kan detta bara vara en liten topp i min långa bergochdalbana men om jag känner mig själv rätt så är det mer än så. Äntligen. Jag ser fram emot en massa saker och kan till och med känna något som liknar fjärilar i magen ibland. Oerhört skönt.

För 4 månader sen kändes den här känslan väldigt långt borta, det gör den inte längre. Jag är singel vilket innebär att jag inte har någon varm rygg (som man kan varenda leverfläck på) att vakna upp bredvid på morgonen men just nu gör det ingenting. Jag lever livet och det är det som räknas. Eller hur?