livetenligtklara

Ni vet dom där kvällarna när man känner sig vilsen och varken vet ut eller in? En sån kväll har jag idag. Tankarna snurrar i huvudet och magkänslan är inte helt hundra. Jag sitter ensam i en liten lägenhet i Brickebacken i Örebro. Det påminner lite om Ryd i Linkan, som påminner om andra saker och klumpen blir lite större. Jag har satt på en av spellistorna som jag fick skickade till mig i höstas någon gång och jag får skylla mig själv. Jag vet att jag blir så här när jag lyssnar på dom där låtarna som gick på repeat varje morgon innan skolan, men jag vill ändå lyssna på något vis. Det finns något som jag tycker är lite mysigt mitt i allithop. Jag behöver dom här studerna för mig själv tror jag.

Just precis ikväll finns det tusen saker jag bara vill skrika ut, prata om, krypa in i någons famn och berätta. Jag blev lite ledsen när jag trodde en sak som sen visade sig vara fel, några av mina närmaste vänner är ledsna för kärlek som tagit slut och en annan är nykär och glad. Jag är mest ingenting. Försöker finnas där och lyssna, prata, hjälpa. Vara stark. Och glad. Alltid glad. Går väl sådär ibland.

Jag är ju på O-ringen också men har noll O-ringenkänsla. Det där som spratt i kroppen för några år sedan finns inte där längre. Jag har inte stenkoll på vilka klubbar som bor var på campingen och vilka tider han och hon startar. Kanske är jag bara äldre eller så beror det på något annat. Lite tråkigt är det hur som helst. Orienteringsmässigt har väl inte veckan börjat kanon heller. Ett mediokert lopp igår, ett ganska dåligt idag och ett ont knä.

Men hörrni, jag är säkert gladare nästa gång vi hörs. Är bara så jävla trött på att inte ha någon att krama om nätterna.