livetenligtklara

Kom just hem. Har varit i stan med Malin, Karro, Martin och Karros brorsa Anders. Först var vi på vernissage hos Karros farfar och kollade på sjukt fina konstverk, sen drog vi hem till Malins lägenhet och åt värsta carbonaramiddagen. Fint som snus minsann. Nu är jag trött men vill inte riktigt gå och lägga mig. Känner att jag vill sitta ner en stund och ta det lite lugnt, vara med mig själv och bara försöka känna efter lite. Jag har insett det den här veckan, att jag på något vis har börjat stänga av. Det känns lite som någon tryckt på paus och att ingenting riktigt känns på riktigt. När jag tänker efter så vet jag nog mycket väl varför. Rädslan. Jag blir ledsen på mig själv när jag inser att rädslan har tagit över och tryckt bort allt det där som finns där under. Jag vågar helt enkelt inte känna efter för att jag är så rädd. Så förbannat jävla rädd. Men jag vet inte, det kanske ger sig till slut men just nu känns det som om jag aldrig kommer våga igen. Fast jag vet att jag måste. Man, alla, måste våga för att kunna vinna. Så tror i alla fall jag att det är. Men vad gör man då? När det gör ont i hela magen och hjärnan bara stänger av? Jag kan inte. Jag vågar inte. Men jag vill så himla mycket egentligen. Jag vill inte gå och vänta på att jag en dag i framtiden kommer våga igen. Jag vill våga nu.

bild lelove