livetenligtklara

Jag kan inte säga att jag saknar honom. Det gör jag inte. Jag saknar känslan. Kärleken. Fan, vad jag saknar den. Jag saknar att vakna en grå morgon och ändå skratta mig lycklig vid frukostbordet för jag vet att han är min. För att han vill vara med mig. Kunna ringa och få tusen fjärilar i magen när man står fem minuter vid busshållsplatsen.

Ibland kan jag verkligen önska att jag hade någon att ge lite av all min kärlek till. Jag bubblar snart över av alla känslor som jag går runt och bär på själv. Även om det inte är några negativa sådana, tvärtom, så finns det ändå för mycket. Jag vill dela med mig. Vara en av två. Samtidigt kan jag känna att den här vintern och framförallt den här våren är det första gången då jag uppriktigt sagt kan säga att jag har gått vidare. Jag sa det för ett år sedan också, jag vet, men jag tror inte jag var helt ärlig då. Jag var fortfarande ledsen rätt ofta och önskade att saker var som förut. Ville inte ha tillbaks honom men var fortfarande sårad. Idag önskar jag inte att det var som då och jag minns inte senast jag grät på grund av ett trasigt hjärta. Otroligt skönt ska ni veta. Så mycket energi som inte längre går till spillo. Jag funderar däremot ganska ofta på hur det kommer vara nästa gång jag träffar någon som jag tycker riktigt mycket om. Om jag nu gör det vill säga (vilket vi får be till gudarna att jag gör!). Jag undrar om jag kommer gå in i nästa förhållande lika handlöst som jag gjorde i det förra. Om jag kommer blunda, gå rakt ut och bara falla. Utan att tveka. Jag tror inte det. Har en känsla av att jag kommer hålla tillbaks lite av allt det jag är och känner för att skydda mig själv, men jag kan ha fel. Som allt annat när det gäller kärlek har man egentligen ingen jävla aning. Det känns så mycket att man lätt blir tokig och gör en massa knäppa saker som man inte alls förstår sig på i efterhand.