livetenligtklara

Ni som känner mig vet att jag inte är den där typiska singeltjejen. Jag är inte den som tycker om att "leka runt" och bara "ha lite kul." Klart jag tycker om att ha kul, (vem gör inte det?) men jag ser inte riktigt charmen i det där. Charmen i att göra en massa saker som ändå inte betyder någonting. Det är lite som att köpa den där svindyra tröjan på väg hem från jobbet. Man vet att man inte borde men just då känns det som världens bästa idé. Sen betalar man för mycket, får med sig den snygga tröjan hem men ångrar sig redan dagen därpå. Eller man kanske inte direkt ångrar sig men alltihopa känns ganska meningslöst. Man lämnar ut mer än man får tillbaks. Det finns nog en risk att jag låter så här hård bara för att jag ibland önskar att jag kände lite mindre och bara var lite mer. Jag är ingen typisk singeltjej av den enkla anledningen att jag blir så förbannat känslomässigt involverad i det jag gör. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Om jag så bara pussas lite mer en söt kille på ett dansgolv i två minuter. Och nu menar jag absolut inte att jag blir dödsförälskad och börjar planera familjesemestrar tillsammans, åh nej. Jag menar bara att jag blir berörd av allt som händer. Jag tänker så mycket och det gör mig nästan mer förvirrad än glad ibland. Så istället för att bara pussas lite och ha glömt det hela efter fem minuter så tänker jag. Missförstå mig rätt. Jag menar inte att jag blir intresserad av alla människor jag kommer i kontakt med, (herregud, om det ändå vore så väl) jag menar bara att jag inte riktigt kan släppa dom sen. Det kanske låter knäppt och tokigt men det är sant. Alla människor som på ett eller annat sätt berör mig hänger liksom med sen ett bra tag framöver. Så ni kanske förstår att hela den här "leka runt"-grejen för mig endast blir ett himla stort huvudbry. Jag hade säkert kunnat njuta tusen gånger mer av singellivet om jag bara stängde dörrarna lite mer och inte släppte in så mycket.

Det konstiga är att det var absolut inte det här jag tänkte att jag skulle skriva om. Jag tänkte att jag ville skriva att jag för tillfället faktiskt är ganska nöjd. Singel, ensam, kalla det vad du vill, men nöjd. Jag är inte stressad över att jag måste hitta någon och jag är inte ledsen över något som varit. För första gången på väldigt länge är jag lugn och harmonisk i situationen jag befinner mig i. Det kanske är det som är nyckeln, det kanske är hit man måste komma innan man kan vara beredd att släppa in någon på riktigt. Med på riktigt menar när det känns i magen. Ni vet.

p.s Jag insåg nu när jag postat detta att det lät så negativt på något vis. Typ "kan hon sitta och säga men hur ska man då veta när man träffar den rätta" och det är ju helt sant förstås. Man måste självklart testa sig fram och pussa några grodor på vägen innan man hittar rätt men jag tror ändå ni förstod min tanke. Det är många gånger man vet att det här bara är ett kvart i tre ragg eller en flirt just på detta dansgolvet och sen ingenting mer än så. Är ni med mig? d.s