livetenligtklara

Jag har en vän som har det största hjärtat på jorden. Johanna heter hon. Idag när jag kom hem från jobbet väntade det här på mig:


Ni anar inte hur glad jag blev. Hur fina vänner får man ha egentligen?

TACK älskade älskade du!

Maggios nya släpptes idag. Än så länge sjukt bra! Har redan fastnat rejält för den här:

Mitt hjärta blöder.

Nu har mamma, pappa och Nora åkt till morfar över helgen. Helt plötsligt kändes allt ännu lite jobbigare. Jag ska nog försöka ta mig upp ur sängen, äta lite frukost, packa och sen åka till hem till Malin så fort jag kan. Det här med att sitta ensam hemma och fundera är nog ingen höjdare.

Hej kompisar.

Ibland förstår jag mig inte på livet. På varför vissa människor har sån jävla otur medan andra glider på en räkmacka tills dom är åttio. Det finns ingen rättvisa här i världen och det gör mig bara så himla ledsen.

Den här veckan har mitt liv vänts upp och ner och ut och in och jag vill bara vakna upp ur denna mardröm. Ni kanske inte hör så mycket från mig här på ett tag, eller så gör ni det, jag vet inte. Men vissa saker känner jag helt enkelt är för ömtåliga för att dela med dom som inte står mig och min familj nära. Ni får hur som helst gärna hålla tummarna för att allt går bra.

Ta hand om er så länge. Puss och kram.

Så var även denna helg slut. En på många sätt väldigt rörig men trots allt ganska fin helg. Intensiv. I fredags var jag på spinning efter jobbet innan jag åkte in till Malin för att mysa lite. Åt sushi (som jag längtat!) och sen gick vi på bio med Linnea och Ida. Water for Elephants och även om jag inte var helt jätteinne i filmen hela tiden så var den väldigt bra. En film som kändes liksom, precis som jag gillar.

Sen har det ju varit sommar hela helgen också. Vad hände med vädret liksom? Har suttit ute i solen både igår och idag med shorts och bikini och typ svettats ihjäl. Fräknarna blir fler och fler och det brukar vara ett gott tecken. Idag följde Malin med hem hit efter tävligen (gjorde säsongsdebut idag, wiho!) och det slutade med att hon stannade på middag och hela kitet. Mysigt att ha henne omkring sig! Vi och Agnes har förresten bestämt oss för att ö-luffa i Kroatien i sommar. Och nu menar jag att faktiskt verkligen göra det. Tycker det är allt för ofta det pratas om att man ska göra det och det och det och sen slutar det med att det inte blir någonting. Men nu SKA vi göra det och det kommer bli helt fantastiskt tror jag. Biljettbokning i veckan och sen är det bara att försöka bestämma vilka öar vi vill besöka. Tänk er klarblått vatten, strålande sol, god mat, mys med två av mina finaste vänner, semester...Can't wait!

Upprymd efter denna fina söndag som inte innehållit en minsta gnutta söndagsångest peppar jag inför kommande vecka. En vecka som dessutom tar slut redan på torsdag tack vare påsken PLUS innebär mycket färre barn på förskolan PLUS påsklunch PLUS pannkaksdejt med Malin på onsdag PLUS resa till Jönköping för lite orientering i helgen PLUS långhelg = ledig måndag också ju.

Vad säger ni? Jag tror det kan bli rätt bra.

Drog just i mig den starkaste Nespressokapseln jag hittade. Hoppas det funkar!

Så här happy var jag för några dagar sen när jag var på väg hem från jobbet. Idag är jag bara HELT SLUT. Det var jag igår också i och för sig. Och så har jag ooont i huvudet. Men jag förstår inte, det är vår, rätt varmt ute och det finns inte mycket att klaga på. Hoppas fan inte att jag håller på att bli sjuk igen bara för det pallar jag inte mer. Hade tänkt köra lite styrka här hemma nu men ja, vi får väl se hur det blir med den saken.. Kanske tittar på Black Swan istället, den verkar ju i alla fall bra!

Puss från en övertrött och gnällig tjej.

Jag kom just hem efter att ha barnvaktat två underbara små tjejer. På väg hem är jag tvungen att gå uppför en gångväg som är ca 150 meter med skog på båda sidor. Så även idag, förstås. Så här sent på kvällen är det mörk och belysningen är dålig. Just när man går där på vägen känns det väldigt långt till närmsta hus. I själva verket kan det väl handla om ca 50 meter men det är känslan jag inte gillar. Jag har alltid varit rädd när jag går där i mörker och försöker alltid, om det är möjligt, gå andra vägar. Ikväll var jag lite extra rädd bara för att jag tänkte på att det just kändes så mörkt och läskigt att jag till och med sprang hela vägen upp. När jag kom hem med andan i halsen blev jag bara så jävla frustrerad. FA-AN, kände jag. Varför ska man som tjej behöva vara rädd när man går igenom ett mörkt skogsparti? Varför ska man inte få känna sig trygg? Det var samma sak inatt när jag gick hem från bussen vid ett-tiden. Inte samma väg som nyss utan en bilväg med trottoar och fungerande gatulampor. Men ändå, det var bara jag där, mobilen var död för batteriet var slut och det enda jag kunde tänka på var att om det skulle komma någon som ville mig illa skulle jag vara körd.

Jag är trött på att vara rädd och jag är så jävla förbannad på det faktum att det finns killar där ute som på något sjukt sätt har fått för sig att dom har mer rätt än oss tjejer att bestämma över våra egna kroppar. Att det på något sjukt vis ändå är lite så det är idag. För man vet att man som tjej inte borde gå ensam och man vet att det finns killar och män där ute som anser sig ha rätten att göra vad dom vill. Som att det skulle vara "okej" att det är så det är och någonting vi tjejer alltså måste rätta oss efter (t.ex. ta andra vägar hem från bussen, undvika att gå själva osv osv). Så fan heller att det är okej.

Är så himla trött på att dom här sjuka jävlarna begränsar mitt och tusentals andra tjejers liv. Man ska inte behöva vara rädd under en promenad på trehundra meter på väg hem till sitt hus.

JAG KAN TRÄNA IGEN!!!!!111

För er kanske inte det är så märkvärdigt men jag är helt överlycklig! Har sprungit tre gånger sedan i tisdags varav en var ol-träning och det har gått bra! Självklart är jag seg och trött men jag har inte blivit sjuk (peppar peppar!), halsen har inte fuckat ur och kroppen har inte gått helt sönder. SÅ JÄKLA SKÖNT! Idag sken solen en del, det var varmt, jag hade P3 i öronen och insåg att det är sånt här jag tycker om. Förstår inte hur jag kan ha klarat mig sen i december utan det?

Nu ska jag hur som helst hoppa in i duschen och sen bege mig in till stan för att äntligen få träffa Johanna som varit borta ett halvår, Elin och kanske Karro. Sen ikväll blir det jobb i form av barnvakt. Hur bra lördag?!

Jag kan inte säga att jag saknar honom. Det gör jag inte. Jag saknar känslan. Kärleken. Fan, vad jag saknar den. Jag saknar att vakna en grå morgon och ändå skratta mig lycklig vid frukostbordet för jag vet att han är min. För att han vill vara med mig. Kunna ringa och få tusen fjärilar i magen när man står fem minuter vid busshållsplatsen.

Ibland kan jag verkligen önska att jag hade någon att ge lite av all min kärlek till. Jag bubblar snart över av alla känslor som jag går runt och bär på själv. Även om det inte är några negativa sådana, tvärtom, så finns det ändå för mycket. Jag vill dela med mig. Vara en av två. Samtidigt kan jag känna att den här vintern och framförallt den här våren är det första gången då jag uppriktigt sagt kan säga att jag har gått vidare. Jag sa det för ett år sedan också, jag vet, men jag tror inte jag var helt ärlig då. Jag var fortfarande ledsen rätt ofta och önskade att saker var som förut. Ville inte ha tillbaks honom men var fortfarande sårad. Idag önskar jag inte att det var som då och jag minns inte senast jag grät på grund av ett trasigt hjärta. Otroligt skönt ska ni veta. Så mycket energi som inte längre går till spillo. Jag funderar däremot ganska ofta på hur det kommer vara nästa gång jag träffar någon som jag tycker riktigt mycket om. Om jag nu gör det vill säga (vilket vi får be till gudarna att jag gör!). Jag undrar om jag kommer gå in i nästa förhållande lika handlöst som jag gjorde i det förra. Om jag kommer blunda, gå rakt ut och bara falla. Utan att tveka. Jag tror inte det. Har en känsla av att jag kommer hålla tillbaks lite av allt det jag är och känner för att skydda mig själv, men jag kan ha fel. Som allt annat när det gäller kärlek har man egentligen ingen jävla aning. Det känns så mycket att man lätt blir tokig och gör en massa knäppa saker som man inte alls förstår sig på i efterhand.

Bara för att jag igår skrev att det finns så himla mycket bra musik överallt så tröttnade jag precis på min bästa spellista. Kolla gärna in den och tala om vad jag missat!

HÄR.

Här kommer några anledningar till varför livet känns rätt fint för tillfället:

Malin och Johanna är hemma i Sverige igen, det är nästan vår, jag har fått lite fräknar i ansiktet (=slipper se ut som ett lik), jag har varit ute och sprungit en sväng för första gången sen i december (!!), jag lagade asgod middag till mig och Nora; fjärilspasta med himmelsk sås med creme fraiche och grejjer, jag har inte ont i halsen, jag längtar till en massa fina saker som händer framöver, min garderob är full med nyshoppade sommarkläder som väntar på att få användas, SATC-boxen finns nu i min ägo, jag tänkte boka biljetter till Håkan på Cirkus om två veckor (sällskap, någon?), det finns så himla mycket bra musik att jag alltid hittar något nytt som jag gillar; senaste upptäckten är dessa, både Linnea och Malin bor i lägenheter i stan med typ fem minuters gångavstånd vilket gör att jag kan maxa roligheten och träffa dom båda två samtidigt, om en vecka ska jag söka utbildning till hösten och jag är så pepp att det är galet, jag letar lägenhet och kollar inredningsbutiker och vill flytta nu genast, barnen på jobbet är världens sötaste (oftast) och varje dag tänker jag på hur himla glad jag är att jag får vara där.

För att avsluta det här lite i samma spår som jag började bjuder jag på två nya bilder jag blir glad av:


Fina Hallsbergsvänner som jag tycker så mycket om


Våååååår

Hur fint är inte halsbandet jag fyndade i Barcelona?

Nu ska jag hoppa in i duschen & peppa för en utekväll med Linnea & Ida. Kul!