när det blir varma sommardar, kom ihåg mig då.
Om någon skulle fråga mig hur jag mådde nu skulle jag svara: "jotack, det är fint. hur är det själv?" För jag mår bra, jag är glad & jag skrattar mycket. Men jag kommer aldrig helt kunna släppa tankarna på Niklas. Jag vet inte längre vad det är jag tänker på riktigt, vet inte vart jag vill komma. Men han finns där varenda timme, varenda dag.
Man säger att tiden läker alla sår och även fast det känns som det mest idiotiska man hört när man är som allra ledsnast så är det sant. Det har nu gått drygt 3 månader sen det tog slut och allting känns så sjukt mycket klarare än vad det gjorde i början. Med det menar jag inte att det inte gör ont, för det gör det. Men man lär sig hantera det. För man är sjukt mycket starkare än man tror.
En sak som jag tycker är bland de jobbigaste med hela det här jävliga slutet är att jag inte vet hur jag ska minnas Niklas. Det kanske låter tokigt tycker ni men det är faktiskt jobbigt. Jag vill kunna tänka tillbaka på alla underbara stunder vi haft tillsammans, alla fina kyssar och leende ögon, men i dagsläget tillåter jag mig inte att göra det. Jag ser bara det dåliga som var nu i slutet och det faktum att han svek mig mer än jag någonsin trodde var möjligt. Jag hoppas verkligen att det inte alltid kommer vara så. Jag vill kunna minnas den första sommaren, 2006, när jag var uppöveröronen nykär och levde bland rosa moln. När vi låg hand i hand ute på gräset, en natt på konfan, och tittade på stjärnorna. Jag tyckte det var så underbart fint och mysigt och låg och pekade på olika stjärnor som jag tyckte föreställde saker och Niklas instämde. I efterhand vågade han erkänna för mig att han knappt hade sett en enda stjärna, för han hade inte sina linser i. Det var så komiskt och gulligt på samma gång. Jag vet inte riktigt varför men jag kommer aldrig glömma den natten.
I helgen träffade jag honom igen, vi pratade någon minut, inte mer.
Livet är så jävla konstigt ibland.
kanske ett snack med Niklas vore på sin plats? Försöka förstå att det var fint när det var men tyvärr inte för evigt. Jag tror du saknar kärleken men inte Niklas,eller? kloka mor
Kanske ett snack med Niklas vore på sin plats? Jag tror du ska minnas det fina som var,men försöka första att det är känslan, kärleken, du saknar och inte Niklas!
Kom igen klara vad skulle vi annars göra!
//MOr och lilla syrra:P
jag tror du saknar honom (och kärleken), men som du sa läker tiden och man lär sig hur man ska tänka. hoppas de går snabbare för dig än för mig, de är du värd..
finns här för dig, puss
jag vill inte vara okänslig men det där med linserna var ju helt galet roligt.. ;)
Gud vad fint du skriver om man får säga så om något så pass känsligt.. Det låter ändå som du släppt själva "Niklas" men inte själva "kärleken". Det finns nya kärlekar för dig där ute! (:
Jag tror att du saknar känslan. Känslan av att ha någon, att vakna upp och känna glädjen, tryggheten, kärleken bubbla i magen. Kärleken är det vi lever för och att se andra par är så jävla vackert men samtidigt så fruktansvärt smärtsamt efter ett breakup.
Tiden läker alla sår, men vissa sår lämnar ärr som faktiskt bleknar med tiden. Minns allt det fruktansvärt vackra som var. Fatta de människor som inte får uppleva ungdomskärlek, tänk vilken fantastisk gåva du fått, trots sveket. Fatta vad du hade gått miste om, ifall du inte fått dessa åtskilliga stunder med honom. Tänk på allt det fina ni delat, men som du själv säger, fokus på sveket.. Då blir det lättare att gå vidare. Försök släppa känslan av den han en gång var, känslan av att DU kunde få fram den personen i honom.. det är svårt men det går. Du är stark.
