livetenligtklara

Vi har tenta på marknadsekonomins grunder på fredag vilket innebär att de resterande timmarna innan fredag kl 14 mestadels kommer ägnas åt hetsigt och ångestfyllt tentapluggande. Ser inte fram emot det. Alls. Är fortfarande i Stockholm och det går väl sådär att försöka plugga effektivt själv. Men jag och mamma ska se Melissa Horn på Cirkus ikväll så det får det vara värt. Men efter ikväll längtar jag bara tills på fredag kl 19 då den här skiten är över. Då har jag skrivit min sista tenta innan jul och kan bara njuta och göra massa mysiga saker innan jullovet börjar den 16e. Förhoppningsvis under det också såklart. I helgen väntar luciakravall i skolan och nästa vecka är det halv8 hos Fredrik, Deportees på torsdagen och sen kommer Agnes över helgen. Så visst finns det saker att se fram emot. Ska bara sätta den här tentan först.

Tror någonstans att man blir lite mesig och försiktig när man vet att det så ofta gör ont. Att man inte gärna chansar. Det är synd, för om man aldrig chansar får man aldrig veta. Kanske därför det gått tre år snart. För att jag blivit så himla försiktig och mest gör ingenting. Speciellt synd när jag i själva verket har tusen kilo kärlek att ge bort.

Har haft en fantastisk kväll på Södra teatern med Jonathan Johansson. Underbara musiker. Perfekt sätt att spendera en novembertorsdag på!

Det är många som säger till mig att jag är dålig på att vara ensam. Att det är något jag borde träna på. Jag väljer inte riktigt att se det så. Tänker mer att jag tycker om att dela min vakna tid med folk som jag tycker om. Delad glädje är ju ofta dubbel glädje. Att min lägenhet i princip alltid är befolkad av diverse olika människor tycker jag bara är fantastiskt. Någon kommer över på fika, en annan för att säga hej och prata av sig lite och en tredje för en middag och kanske lite fredagsmys. Det här att jag faktiskt har valt att bo själv i en etta tycker jag ändå är ett ganska bra steg i rätt riktigt, om jag nu måste träna på att vara ensam. Vad är det att träna på egentligen? Personligen tycker jag inte att jag är så dålig på att vara ensam. Jag kan älska att vara ensam när jag VÄLJER det själv. När jag känner att jag behöver. Och ibland behöver jag verkligen. Det kanske just är det som är grejjen. De få gångerna som jag faktiskt vill vara ensam, för mig själv och verkligen bara vara, de gångerna blir jag tokig om jag av någon möjlighet inte kan vara det. Det är kanske här jag behöver träna lite. På att vara lite mer spontan i mitt "vara-själv-moment". Att inte helt plötsligt bestämma mig för att jag vill ligga själv i soffan och tänka när möjligheten inte finns. När jag har någon på besök, är bortrest eller vad tusan som helst. Då får jag ofta för mig att jag vill vara själv en stund. Ni förstår ju själva att det blir trassel.

Har haft världens finaste kväll med Johanna, Gustav och Fredrik. Jag stod för husrum och te och Gustav fixade fikat. Bästa dealen. På söndag har vi styrt upp del ett i halv-åtta-hos-mig. Johanna är först ut. Jag har redan lite ångest över hur jag när det är min tur, ska kunna få till något ätbart som sen ska betygsättas.. Speciellt eftersom Johanna (och Gustav också tydligen) gör underverk i köket. Får väl se om jag kommer helskinnad ur detta helt enkelt. Kul ska det bli i vilket fall!

Satte mig i soffan och lät tröttheten komma. Har haft världens bästa helg med Malin som varit och hälsat på. I fredags var det pol.kands höstsittning ute på Skytte-C, vilt och galet och jättekul och igår promenerade vi till stan, lagade god middag och mös med mina vänner på kvällen. Idag har vi ätit världens pannkaksbrunch och bara haft det bra i varandras sällskap. Himla mysigt med besök!

Sitter i soffan och låter disken vänta. För ovanlighetens skull. Har varit i skolan, tränat, gått på UF-föreläsning (utrikespolitiska förbundet) om eurokrisen, slängt ihop en middag och slutligen haft Martin och Anton över på fika. Även dom tyckte om mina dumlekakor jag gjorde förra veckan. Tror aldrig jag fått så mycket credd för ett bakverk förut! Har till och med fått höra meningen "Det här var nog den godaste kakan jag ätit på ett år... eller nej, på TVÅ år förresten!" Och det var från en som brukade ha lyxen att äta farmorsbakade kakor. Det ni. Rätt nöjd. Känner mig väldigt nöjd med läget överlag just nu. Jag funderade nyss på hur mycket fina saker man faktiskt får vara med om. På allt fint som händer runt omkring en och på alla fina människor i ens närhet. Tänker att jag vill ta alla vackra ögonblick och stoppa ner i en ask. En ask som man sen kan öppna och titta ner i när man känner sig lite nere eller bara vill återuppleva en känsla man kanske inte känt på ett tag. Så att man helt enkelt minns allt som en gång fått en att le. Hade en tanke på att kanske skriva ner små fina ögonblick man upplever i en bok också. Vad som helst egentligen, bara så att man inte glömmer. Jag vill aldrig glömma allt det bra.

Ibland tänker jag på hur många fantastiska människor det finns där ute som inte har hittat någon att dela med sig av all sin kärlek till. Kanske är det så att det funnits någon som de har kunnat göra det med tidigare men inte nu, kanske så har det inte funnits någon alls. Jag blir lite bekymrad över detta. Speciellt för alla fina människor som kanske aldrig har fått uppleva riktig kärlek. På något sätt känns det som att det finns så himla många guldkorn som går till spillo, om ni förstår vad jag menar. Ta mina vänner till exempel. Jag har har otroligt fina personer runt omkring mig som jag bara vill visa upp för världen. Säga, eller gärna ropa ut: "Här är hon eller han som du har väntat på hela livet. Världens bästa människa. Just precis här." Men det kanske inte funkar så. Jag vill göra alla mina vänner kära i fina personer som är kära tillbaks i dom. Och alla andra som man inte känner riktigt men som man vet är helt underbara. Dom vill jag också visa upp för världen. Jag vet inte alls vad jag pratar om riktigt men jag kan bara tycka det är underligt ibland vilka som hittar kärleken och vilka som inte gör det. Och framförallt när, var och hur man gör det. Kan man på något sätt påverka sånt eller är det bara att vänta? Tycker att det är lite konstigt att det finaste i världen inte finns till för alla människor, hela tiden. Orättvist kanske fast så kan man väl inte heller säga.

I vanliga fall brukar jag ogilla söndagar. Inte tycka om dom särskilt mycket alls faktiskt. Oftast är man ganska trött och seg efter veckan/helgen/what-so-ever och dagen brukar mest kännas som en transportsträcka som måste färdas innan nästa vecka kan börja. Tror dock att jag har börjat ändra mig lite. Idag är det ju söndag och jag känner mig väldigt tillfreds med läget. Jag fick sovmorgon, kunde äta frukost precis hur länge jag ville och nu har jag en hel dag framför mig som inte alls känns speciellt tråkig. Jag ska städa lägenheten (inte superkul men hur sjukt det än låter så tycker jag det är ganska lugnande), sen ska jag träna och sen direkt hem till Johanna som bjudit över på söndagsmiddag. Fina fina Johanna, det finns inte många som hon.

Fredagspeppen har börjat infinna sig. Som jag älskar den känslan. Har haft världens bästa fredags hittills. Imorse var jag och Lovisa på coreyoga kl 7. Hur nice som helst. Har verkligen insett hur mycket jag uppskattar att träna på morgonen. Sen åt vi frukost i skolan och tog tag i plugget med världens energi. Marknadsekonomins grunder, har en tanke om att vi ska sätta den kursen.

Den här kvällen kan nog vara den konstigaste på väldigt väldigt länge. Eller det hela började väl redan imorse förresten. Jag vaknade upp och hade massa små utslag på magen och ryggen som kliade. Oskönt, absolut, men ingen större fara så jag gick till skolan och var och tränade utan att tänka på saken. Sen när jag kom hem ikväll och just hade ätit färdigt middagen bröt helvetet lös. Det började klia mer och mer och de röda utslagen spred sig som en löpeld över min kropp. Helt otroligt förjävligt jobbigt med en klåda som inte går att beskriva. Jag tänkte att jag inte skulle hetsa upp mig i onödan (som jag brukar) och ringde moster sjuksyster som sa åt mig att avvakta så länge jag inte fick problem att andas. Sagt och gjort. Dock gjorde jag det lilla misstaget att jag la mig i sängen, under täcket och kollade på TV. Jättedålig idé Klara. Eftersom det blev varmt (har jag nu fått lära mig) på ryggen så fick jag tusen gånger så mycket utslag och klåda som jag redan hade och nu var inte paniken långt borta. Ringde mamma som sa åt mig att ringa sjukvårdsupplysningen, om jag inte ville åka till akuten med en gång förstås. Så det gjorde jag. Ringde alltså. Jag berättade hela min lilla historia och det faktum att jag åt spenatsoppa både igår kväll och idag till lunch (jag tror det kan vara boven för det var tusen år sist) och hon skickade iväg mig till Statoil för att köpa clarityn och sen skulle jag tydligen hem och duscha en iskall dusch utan att torka mig efteråt. Halv elva drog jag alltså på mig alla kläderna igen (jag hade i princip gått och lagt mig) och cyklade iväg till Statoil. Unnade mig en påse lösgodis också. Det får man om man är ensam och ynklig, har jag hört. 200 spänn fick jag förresten punga ut för tabletterna. Helt sinnes, det är visst inte meningen att man ska klara sig ekonomiskt om man är student. Hur som, jag cyklade hem i mörket, tog mina tabletter och hoppade in i den kallaste duschen i mannaminne. Har aldrig duschat så kallt så länge förut. Aldrig. Nära-döden-upplevelse I tell you. Till råga på allt fick jag inte ens värma mig i handduken efteråt, nej nej. Självtorka stelfrusen är det enda rätta. Och där nånstans är vi väl nu. Jag har gjort vad jag ska och fönstret står vidöppet trots att det är den 1a november, för att göra rummet så kallt som möjligt. Det här med värme, ja ni vet ju hur det var med den saken. Hoppas bara att det ger sig snart och att jag slipper spendera natten på akuten dit hon sa åt mig att åka om det här inte hjälper. Tycker väl kanske att rodnaden har gått ner lite men det kliar så förjävligt. Kommer inte våga somna för jag lär klia sönder mig i sömnen.

Bokade biljetter till Jonathan Johansson på Södra teatern i Stockholm den 24e november igår!

Skriver härmed mitt första inlägg på min splitternya Macbook Pro 13". Känns rätt fett. Det gör inte plånboken men det är en annan femma. Tror att macen och jag kommer ha många fina stunder tillsammans framöver. Är redan lite spattig för att den är så fin. Silvrig liksom,  och självlysande. Ascoolt. Som grädde på moset var jag just på ICA och hämtade ut en påse kanelbullar och ett paket kaffe. HELT GRATIS. Är inte det fantastiskt så säg. Tror jag ska fira datorköpet med en liten bulle minsann. Sen ska jag hänga lite med Lovisa på Campushallen. Idag blir det visst bosu. Låter skumt men det blir säkert skoj.