mamma

Idag tänker jag lite extra på min mamma. För att hon är världens bästa förstås och för att hon förstår mig bättre än alla andra. Jag är så glad att jag har henne ska ni veta.

HÄR är ett gammalt inlägg som jag har skrivit om min fina mamma.

Ni som är hemma hos era mammor idag, krama lite extra på dom vettja. Det är dom värda.

live love laugh

Idag har jag haft långa telefonsamtal med flera av mina närmsta vänner. Och med min mamma. Och en annan fin tjej hängde jag med hela eftermiddagen i skolan. Allt det här gjorde att jag när jag nu satte mig i soffan med datorn i knät bubblade jag nästan över av kärlek. Att dom här människorna finns där för mig hur jobbig och gnällig jag än må vara ibland, det är dom som lyssnar när jag behöver det, som ler när vi dansar på ett trångt dansgolv, som kramas och skrattar och lever. Med mig, i mitt liv. I vårt liv. Fina älskade ni. Jag vill ge er så mycket. Helst av allt vill jag nog ha en jättestor fest med alla mina favoritpersoner, god mat, bra musik och en varm sommarnatt.

Helst av allt vill jag att ni alltid ska vara med mig.
Man kan ju inte bli annat än kärleksfull när man möts av sånt här under träningsrundan!

fröken Forni

Och så har hon gjort det igen. HÄR.

kvällssol

Precis så här ser det ut från mitt köksbord just nu. Så himla fint. Lika fint som jag har haft det med Agnes och alla mina andra bästa personer i helgen. Så mycket kärlek. Blir nästan lite tokig i magen.

.

När man tittar ut genom köksfönstret och får se att han man delade så många år och minnen med, springer förbi på en löprunda. Bara sådär, inga konstigheter. Han har ingen aning om att jag ser och idag bryr jag mig inte heller. Jag fascineras bara av livet. Av det faktum att jag för tre år sedan hade gått i tusen bitar av samma anledning. Något som nu bara passerar förbi som en vy under matlagningen. Konstigt. Och skönt.

cannonball

Ibland blir jag bara så sugen på att skriva. Om allt och om inget. Jag vill berätta saker men tänker samtidigt att jag kanske inte borde. Att jag borde behålla vissa saker för mig själv och inte ropa ut dom för vem som helst på den här bloggen. Det är en fin gräns det där, vad man kan berätta och vad man inte kan. Vad man borde och inte.

Vilka är ni egentligen? Jag har ingen aning. Känns läskigt på något vis.

Det är något speciellt med sena kvällar och många tankar. Dom har fått för sig att funka väldigt bra ihop. Så nu sitter jag här igen. I köket med ett glas rödvin från kvällens ost- & vinmys med mamma och pappa och denna listan på Spotify. Cannonball kommer på och jag får någon slags vemodighetskänsla i magen. Vet inte riktigt varför. Den kommer och jag känner så väl igen den. Tänker på livet bara. Det här fantastiska men ibland förjävliga livet. Kommer det alltid gå så här mycket upp och ner? Kommer livet vara en enda lång berg- & dalbana där man aldrig vet vad som väntar bakom nästa hörn? Jag antar det. Funderar också på hur man ska kunna skydda sig. Skydda sig mot alla fall och krascher som kommer att komma. För tro mig, det kommer dom göra. Det måste dom väl? Tror dock inte att det finns något sätt att undvika det. Alla har olika toppar och dalar i sina liv, det är nog bara så det är. Även om vi många gånger inte kan jämföra och föreställa oss hur någon annan mår eller känner så vet vi att vi inte är ensamma. Alla är vi glada ibland och ledsna ibland. Vissa oftare det ena än det andra. En annan kanske tvärtom. Men vi är alla en del av det här livet. Vi lever alla vårt liv.

Blir så himla förvirrad när jag tänker på sånt här. Det finns så mycket vi inte har en aning om och det skrämmer mig. Är så van att ha koll på läget och veta vad som kommer härnäst. Men det här livet alltså. Så jävla oförutsägbart.

Att må bra

Jag mår bra. Jag är tillfreds med mig själv och med hur mitt liv ser ut just nu. Klarade juridiktentan och det blir varmare och ljusare för varje dag. Våren kommer. Jag njuter, jag skrattar och jag myser. Jag lever. Jag dansar. Jag tränar. Jag ger och jag får. Jag känner en enorm kärlek för alla fina människor som jag umgås med. Och för min älskade familj som jag äntligen ska få träffa på torsdag efter alldeles för många veckor ifrån varandra.

Idag vill jag bara ge hela världen en stor varm kram.


älskade vänner

Jag vet inte riktigt vad jag har för mig om dagarna men livet har varit lite för bra för att slösa bort framför datorn den senaste tiden. Förra helgen hade jag en liten minisemester i Göteborg med världens bästa tjejer och i fredags fyllde jag år. Kan ha haft den bästa födelsedagen på väldigt länge. Firade med brunch med älskade klasskompisar (som kom 8 pers och sjöng i stämmor utanför min dörr, hur fint?!) på dagen och middag med älskade orienteringskompisar på kvällen. Öppnade brevlådan när jag kom hem sent på födelsedagen och möttes av både paket och flera kort. Satte mig i soffan och grät en skvätt när jag ännu en gång insåg hur fantastiska människor jag har i mitt liv. Måste ibland nypa mig lite i armen för att förstå att det verkligen är på riktigt. Att ni som är så himla fina är en del av mitt liv. TACK älskade fina vänner för att ni låter mig vara en del av eran vardag. Ni betyder så mycket att det ibland kokar över lite av all kärlek. Precis som det gjorde i fredags.

De senaste månaderna har kanske inte alltid varit de roligaste, men just precis nu har jag så mycket som jag är glad över i mitt liv. Så mycket fint. Det är det som är så himla viktigt att komma ihåg. De här stunderna. De här människorna. Vill stoppa alla fina känslor i en liten ask och plocka fram när allt inte känns lika fint som idag.

Lite så här såg det ut i Göteborg:

♥!!!

tisdagen den 14e februari 2012


På det hela taget en dag fylld med väldigt mycket kärlek.

tänkvärt


lots of love

lelove

Är tillbaks i Linköping igen och det känns så bra i magen. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det ligger något slags lugn över allt här. Jag känner mig lugn. Trygg. Har haft en lång dag i skolan med tentaplugg, gick och tränade och kom sen hem för att en stund senare få sällskap av två fantastiska tjejer. Några timmar med te och prat och nu har dom nyss gått och jag blir bara så varm i hjärtat. Varm för att jag har träffat så otroligt fina människor här. Trodde nog inte att jag skulle göra det på det här sättet. Hoppades självklart på att jag skulle träffa nya roliga personer att hänga med men kanske inte riktigt att man kunde komma varandra så nära på så kort tid. Trodde inte att det kunde vara så äkta.

Är det inte himla fint ändå? Att världen förhoppningsvis är full av fantastiska människor som man inte har träffat än.

GOTT NYTT ÅR!


2011 är nu förbi. Ett år som var en riktig bergochdalbana för min del. Vissa stunder var jag väldigt lycklig och vissa stunder precis tvärtom. Överlag ett ganska obalanserat år med höga toppar och djupa dalar. Nu är det 2012. Känns nytt och fräsch på något vis. Och jag har bestämt mig för att göra det här året till ett år fyllt av kärlek och glädje. Ett år då jag uppskattar allt fint jag har omkring mig, och blir bättre på att visa det.
.
Alla fantastiska vänner som jag har lärt känna under 2011 och alla ni nära och kära som varit med sedan tidigare, ni är det finaste jag har. Puss! ♥

tonight

När man är själv/singel/sökande tror jag att det är väldigt lätt att man börjar tvivla på sig själv. Tvivla på att man inte riktigt duger i pojkvän/flickvän-benämningen. Inte som att man inte duger som person men man börjar fundera på om det här med att vara tillsammans med någon kanske inte är något som det är tänkt att jag ska syssla med. Kanske sänder jag ut fel signaler, typ "Hej, häng inte med mig för det blir bara jobbigt i längden". Eller, har jag fel? Jag vet inte. När de flesta av ens vänner har sällskap är det tyvärr inte alltför sällan man börjar tänka i de här banorna. Börjar fundera på om man kommer vara ensam tills man är trettio. Innerst inne är jag lite rädd för det även om jag kanske inte tror att det kommer bli så. Men lite rädd är jag. Vill inte vänta så länge. Vill bli kär och galen och nyfiken. När det tog slut för tre år sedan (helt sjukt att det gått tre år!) kan jag helt ärligt erkänna att jag inte tänkte att det skulle ta tre år innan jag träffade någon annan. Låter väldigt självgott men det var inte så jag menade. Tänkte bara att det inte var så svårt, folk var ju kära överallt. Uppenbarligen tog det ännu längre tid.. Vet inte riktigt varför. Kanske har jag haft otur, kanske träffar jag fel killar, kanske är jag rädd och visar det, kanske beror det på någonting annat. Tänker i alla fall att det borde finnas någon fin pojke där ute som väntar lika mycket på att träffa mig som jag gör på att träffa honom.

Och nej, jag är inte desperat och bitter. Bara lite ensam just ikväll. Vill skeda och ge god morgon-pussar.

Linnea

Har just skypeat länge med den här fina tjejen. Tänk att man kan ha vänner på andra sidan jorden som ändå känns så nära. Det gör mig så glad. Himla bra start på veckan!

jag går i vinterskor på hösten, alltid förberedd för storm

Tror någonstans att man blir lite mesig och försiktig när man vet att det så ofta gör ont. Att man inte gärna chansar. Det är synd, för om man aldrig chansar får man aldrig veta. Kanske därför det gått tre år snart. För att jag blivit så himla försiktig och mest gör ingenting. Speciellt synd när jag i själva verket har tusen kilo kärlek att ge bort.

mer kärlek åt folket

Ibland tänker jag på hur många fantastiska människor det finns där ute som inte har hittat någon att dela med sig av all sin kärlek till. Kanske är det så att det funnits någon som de har kunnat göra det med tidigare men inte nu, kanske så har det inte funnits någon alls. Jag blir lite bekymrad över detta. Speciellt för alla fina människor som kanske aldrig har fått uppleva riktig kärlek. På något sätt känns det som att det finns så himla många guldkorn som går till spillo, om ni förstår vad jag menar. Ta mina vänner till exempel. Jag har har otroligt fina personer runt omkring mig som jag bara vill visa upp för världen. Säga, eller gärna ropa ut: "Här är hon eller han som du har väntat på hela livet. Världens bästa människa. Just precis här." Men det kanske inte funkar så. Jag vill göra alla mina vänner kära i fina personer som är kära tillbaks i dom. Och alla andra som man inte känner riktigt men som man vet är helt underbara. Dom vill jag också visa upp för världen. Jag vet inte alls vad jag pratar om riktigt men jag kan bara tycka det är underligt ibland vilka som hittar kärleken och vilka som inte gör det. Och framförallt när, var och hur man gör det. Kan man på något sätt påverka sånt eller är det bara att vänta? Tycker att det är lite konstigt att det finaste i världen inte finns till för alla människor, hela tiden. Orättvist kanske fast så kan man väl inte heller säga.

Om jag ska erkänna så är jag nog bara avundsjuk. Fast inte bara för min egen skull utan för massvis med människor. Vill att alla ska få vara kära och glada.

en onsdagskväll när jag egentligen borde tentaplugga men inte riktigt kan

Tycker liver är så konstigt ibland. Ena sekunden så fantastiskt underbart för att i nästa vara ett mörkt djupt hål. Antingen älskar jag det eller så hatar jag det. Just att det kan skifta så himla fort gör mig lite rädd. Eller otrygg snarare. Man vet att när man är sådär jätteglad så kan det när som helst vända så att man istället blir jätteledsen. Eller det kanske bara är jag? Sen kan jag bli arg på mig själv ibland också. För att jag bryr mig för lite om massa olika saker. Varför bryr jag mig inte mer? Varför engagerar jag mig inte? Varför skänker jag inte mer pengar till behövande? Varför skaffar jag inte ett fadderbarn eller två? Varför frågar jag inte mina vänner och min familj oftare om hur de mår? När jag tänker på alla hemskheter det finns i världen får jag ont i hjärtat. Tror jag undviker att tänka på det för att skydda mig själv. För jag vet att jag blir så inne i allt jag tar mig för så jag hade nog helt enkelt blivit tokig om jag tog in allt på en gång. Jag kanske är feg men jag fixar det inte. Innebär det att jag aldrig kommer våga facea verkligheten? Det är så jäkla synd för det är så mycket jag egentligen vill göra.

det är okej att känna

Hej kompisar.

Bloggen har inte försvunnit, den har bara haft lite semester under min nolle-p/inflyttning/skolstart men den är snart på benen igen. Ni ska få följa med på massa äventyr. Men först vill jag att ni alla ska titta på den här filmen. Snälla, gör det.


sena tankar

Klockan är över tolv och jag borde inte sitta här. Jag har sovit alldeles för få timmar inatt, har för många ouppackade väskor som väntar i hallen och för många funderingar som inte ska funderas mer på. Huvudet är tungt och trött efter gårdagens festligheter och jag skulle vilja ta en dusch innan jag går och lägger mig. Ändå kan jag inte förmå mig att göra något av ovanstående. Jag har en tendens att fastna. Speciellt i sånna här situationer som jag vet att jag inte ens borde sätta mig själv i. Jag mår inte bättre av att sitta och filosofera och lyssna på musik som känns långt där inne, snarare tvärtom. Sen tror jag också att det finns en liten anledning till att jag blir så här just nu. Jag har varit ute och farit och flängt och haft hur kul som helst lite för länge med lite för bra personer, så nu när jag sitter hemma i ett tomt hus känns det verkligen tomt. Det kanske är tur att jag landar någon gång ibland ändå, trots att jag är så himla dålig på det. Tror att det finns en risk för att jag för eller senare skulle krascha annars och det slipper jag gärna. Hellre några småkraschar än en jättestor, visst?

 

Annars börjar jag nog tröttna lite på det här väntandet. Har varit ensam way to long now. Dom säger att det är först när man slutar leta som den dyker upp. Kärleken alltså. Jag vet inte om jag tycker att det stämmer. Inte letar jag nuförtiden, det har jag inte ork till. Men drömprinsen har minsann inte dykt upp för det. Han kanske gör det någon gång. Troligtvis, och då tror jag ändå att det har varit värt väntan. Eller det hoppas jag i alla fall. Vill tro det.

 

Är trött på falska kyssar och ord som inte betyder någonting. Kanske inte jämt och kanske inte ens imorgon men just ikväll är jag himla less på’t. Less på att det är så lite som är äkta och så mycket som bara är ingenting.



äppelträd på jobbet

Det slog mig just hur lycklig lottad jag är som har världens finaste vänner. Fick ett sms från en av alla fina som ville ses ikväll och jag har en annan som sätter sig på tåget för en helg i Stockholm i morgon. Igår var vi ute och skrattade och njöt och hela helgen kommer bestå av roligheter. Underbara människor som gör mig så glad. Det faktum att jag har en hel sommar framför mig att göra vad jag vill med alla jag tycker om gör mig helt varm i magen. Sen att Stockholm troligtvis är en av världens vackraste städer sommartid gör inte saken sämre.

Så många saker som gör mig glad i hjärtat nu. Fina fina sommartid.

Tidigare inlägg
RSS 2.0