livetenligtklara

Ja hörrni, jag vet inte riktigt vart jag ska börja eller vad jag ska skriva. Mina föräldrar tycker jag,precis som alla andra tycker om deras föräldrar, är världens bästa. Såklart. Min mamma alltså. Jag är så glad att jag har henne och framförallt att hon alltid alltid alltid lyssnar. Och frågar. Och undrar. Ibland går det mig på nerverna att hon är så nyfiken men oftast är det bara bra. Det spelar ingen roll hur jag mår eller vad jag vill prata om, det är alltid henne jag pratar med. (Nästan alltid i alla fall). Jag älskar min mamma för att hon bryr sig så mycket. Det märks på henne att hon bryr sig på riktigt, det behöver inte vara om just mig utan kan vara vad som helst som berör henne. Mamma och jag är nog väldigt lika egentligen. Speciellt när det gäller hela den här känslosamma biten av mig, mamma är precis likadan. Vi känner, vi skrattar, vi gråter och vi är arga. Självklart är vi inte alltid vänner mamma och jag men det tror jag bara är ett sundhetstecken. Det här med att våga säga ifrån tror jag är oerhört viktigt. Hur som helst finns det ingen bättre mamma för mig.

Min pappa är förstås också världens bästa. Till skillnad mot mamma är jag och pappa inte alls speciellt lika. Kanske lite till utseendet med till sättet är det han och storasyster som klickar. Min pappa är en väldigt händig man som älskar sport och bra musik. Just musiken är någonting som pappa och jag har gemensamt. Inte på det sättet att vi lyssnar på samma slags musik men vi pratar ofta musik och vill gärna visa varandra om vi upptäckt någon ny stjärna. Ett bevis på detta är att jag för några veckor sen fick med både mamma och pappa på Håkankonserten på Hovet och nu är "tvingad" att följa med och titta på Ulf Lundell i mars. Kan bli kul! Det fina med min pappa är att han också verkligen bryr sig, fast på ett annat sätt än mamma. Det är typiskt pappa att komma med små överraskningar ibland och göra i ordning någonting mysigt för familjen. Det är sånna där småsaker som kan tyckas oviktiga men som betyder så himla mycket. När jag till exempel var ensam hemma en helg i vintras och skulle koka ägg till frukost hittade jag en text på insidan av äggpaketet där pappa hade skrivit: "kokas 5:45". Bara för att han vet att jag alltid undrar och aldrig får till mina ägg som jag vill (pappa är äggkokaren i vår familj). Eller att han har laddat kaffebryggaren och ställt fram frukost en vardagsmorgon när man är trött och ska till jobbet och han redan har börjat för länge sen. Sånna små, fina saker är det nog bara min pappa som gör.

Sen det faktum att mina föräldrar träffades när dom var sjutton och nitton år och fortfarande verkar tycka lika mycket om varandra, och visar det, gör att jag blir alldeles varm i hjärtat. Så vill jag också ha det när jag är femtio och har varit gift i nästan tjugofem år.

Ser ni pappas tröja förresten? Den gjorde han i smyg inför min student. Inte ens mamma visste om det. Bara en sån sak liksom. Då kanske ni förstår vad jag menar.