livetenligtklara

Igår skulle jag leta fram min vinterjacka ur garderoben. Jag tänkte att det kunde vara smart nu när det inte är många plusgrader ute. Precis som vanligt började jag leta i fickorna efter kvarglömda grejer sen vintern. Jag hittade en gammal biobiljett, ett kvitto på en chokladkaka och någonting litet och hårt. Jag tog upp det lilla hårda och såg att det var ett gammalt lypsyl. Ni vet ett sånt där helt vanligt, blått och vitt. Ingen big deal tänker ni men det gjorde ont i mig. Det där lilla fjuttiga lypsylet, som jag fick av honom en gång innan vintern, för jag hade torra läppar och han hade så många själv, väckte alla de där känslorna som jag kände i vintras. Jag kände igen lukten. Han luktade ofta så om läpparna.

Även om den här proceduren bara varade några sekunder gick det som en obehaglig ilning genom min mage. Jag trodde jag hade glömt. Det gör jag aldrig.