livetenligtklara

Jag hittade just gamla mejl från perioden 2006-2008 i min inkorg. Jag var helt upp-över-öronen-kär och världens gladaste tjej (verkade det som iaf, jag hade nog mina dippar även då). Nu har det har gått två år sen det tog slut och med lite enkel matematik typ tre-fyra år sen dom där mejlen skickades. När jag läste igenom ett gäng av dom nu log jag stort för mig själv för jag kom ihåg mycket av det där som jag har glömt bort. Hur glad han verkligen gjorde mig, hur mycket han faktiskt tyckte om mig och hur bra vi trivdes tillsammans under de där 2,5 åren. Men nu, jag vet inte varför, men det känns så jävla långt bort. Förstår ni? Det känns inte som om det är jag som faktiskt en gång har skrivit de där raderna. Som varit så där lycklig och ovetandes om framtiden. Så KÄR. På ett sätt tror jag aldrig att jag kommer kunna känna så igen. Jag har blivit trampad på för mycket, vet alldeles för väl hur ont det gör för att våga kasta mig så handlöst in i något nytt. Det är nog den allra största skillnaden. Jag bara körde, var jättekär och trodde att jag skulle vara det i resten av mitt liv, något annat fanns liksom inte i tankarna. Man brukar ju säga att man lär sig av sina misstag men vad har jag lärt mig egentligen? För det första var han allt annat än ett misstag så det går kanske inte att säga så, men om man nu ska se det där handlösa(naiva?) som själva misstaget så har jag fan inte lärt mig mycket vettigt. Bara att det gör ont ont ont vilket i sig har skrämt skiten ur mig och gjort mig osäker på om jag någonsin kommer våga älska igen. Vad är det att lära sig egentligen? Ibland önskar jag att jag inte visste hur illa det kan gå.