livetenligtklara

Idag när jag satt på bussen på väg in till Centralen & mitt tåg mot Hallsberg, slog det mig hur liten jag faktiskt är på denna jord. Under min resa satt jag och tittade ut genom fönstret och vid ett tillfälle såg jag rakt in i ett vardagsrum där en pappa lekte med sitt lilla barn. Jag tyckte de såg så glada ut och började fundera lite över hur deras liv var. Då slog det mig att det finns så många olika liv som jag inte vet någonting om och så många människor jag aldrig kommer lära känna.

Det är lite läskigt egentligen, att jag lever mitt liv och tycker att det händer en himla massa viktiga saker och att jag känner så många underbara människor, när jag i själva verket, genom en okänd persons ögon, bara är en person som alla andra, som passerar förbi utan vidare reflextion. Jag menar inte att andra är konstiga som inte lägger märke till mig. Det jag menar är att varenda människa gör så här, varenda dag, hela tiden. Kan det vara så att man inte funderar särskilt mycket över andras liv för man är så upptagen med sitt eget? Jag vet inte.

Ibland kan jag känna att jag skulle vilja se så mycket mer, att det är så många människor jag skulle vilja lära känna. Det går inte. Jag är bara en yttepytteliten del i denna oändliga värld av okända, spännande människor och man har inte en chans att avverka alla.

För någon som står mig nära kanske jag är en viktig del i den personens vardag men för en okänd man eller kvinna på bussen är jag bara en i mängden, som alla andra. Det känns konstigt att tänka så för det känns som om jag missar så mycket på något vis. Men man kan väl inte fylla sitt liv mer än 24 timmar om dygnet & då tror jag det är svårt att hinna med att man vill. Men det är värt att fundera lite över..

Jag är nog rätt oviktig egentligen men samtidigt så tror jag att det är värdens alla oviktiga människor som gör världen just, viktig.

Det var kvällens funderingar. Puss.