livetenligtklara

Två tomtar en onsdagskväll i februari.

Jag försöker vara så jävla stark och inse att det är du som gjort bort dig, inte jag. Ibland går det jättebra, ibland betydligt sämre. Det är otroligt skönt när det går bra för då kan magen äntligen andas ut och illamåendet försvinna. Varför kan det inte gå bra jämt? Varför kommer alla jobbiga tankar och knackar mig i ryggen när jag minst anar det? Som knivar i hjärtat. Allt jag någonsin trott på bara raserade. Min värld försvann. Vad ska jag göra nu? Hur sjutton ska jag någonsin kunna se dig i ögonen igen? JAG ORKAR INTE! Och jag blir bara äcklad när jag tänker hur det är nu. Usch!

Inatt när jag skulle somna låg jag, som vanligt, och funderade på livets viktiga ting. Jag funderade mest på mig själv dock. Jag insåg att allting hade varit hundra gånger lättare nu om jag var en sådan som inte visade känslor och som inte brydde sig. Eller i alla fall en sådan som inte visade vad den känner. Men jag kan inte vara sån, hur mycket jag än vill ibland! Jag blir tokig när jag inte har någon att bertätta vad jag tänker och funderar på för. Det spelar ingen roll om jag är glad eller ledsen, jag har liksom ett behov av att dela med mig till andra. Och sen när jag väl känner någonting så känner jag det väldigt mycket. Det är kul när jag är glad, för då blir jag ju jätteglad, men det är otroligt jobbigt när jag är ledsen. För då är det precis likadant fast åt andra hållet. Höga berg och djupa dalar, halleluja.

Och jag vet inte varför jag skriver detta här. Kanske för att det förut var dig jag pratade och delade allting med och nu kan/vill jag inte göra det längre.

It hurts with every heartbeat.