om jag ändå visste

Det allra värsta tycker jag är ovissheten. Att inte veta. Att inte kunna tala om för hjärnan hur den ska skydda sig eller bete sig. Det är inte det att jag inte kan ta ett nej, det vet jag sedan innan att jag mycket väl kan, men att inte veta någonting alls, det gör mig galen. Tystnaden är psykiskt påfrestande, det är den verkligen. Det gör ont i magen av alla oroande tankar, och av förvirringen. Om jag bara kunde få ett besked så skulle jag kunna ta ställning till det och utgå ifrån det. Men nu, nu vet jag varken ut eller in. Är den nya taktiken att inte göra något alls?

I övrigt har jag haft en jättefin kväll, som dock kommit lite i skymundan nu den senaste timmen. Jag lovar att berätta om den och andra glada saker imorrn. Nu måste jag sova och stänga av tankarna för ett tag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0