livetenligtklara

Jag vill prata om kärlek. Om det underbara och det hemska. Hur någonting fint kan bli någonting så smutsigt och trasigt. Om hur du kan älska någon tills det gör så himla ont i hjärtat. Hur du rycks in i förälskelsen och sen inte kommer loss. Du kan spendera en hel dag i sängen tittandes på honom och knappt tro det är sant. Han är ju så fin. Du är fast och det enda du kan tänka på är er två. Hur han luktar, hur han ser ut när han vaknar, hur han försiktigt kysser dig i nacken så du ryser i hela kroppen. Alla de där små sakerna som gör honom till just den han är. Din. Han som alltid ska finnas där. Det är sjävklart och ingenting någon ifrågasätter. Sen kommer det plötsligt en dag då det inte är ni två längre. Då du inte längre kan kalla honom din. Det var nånting som hände. Han ville något annat, ville någon annanstans kanske. Vad vet jag. Det jag vet är dock att när det här händer, när slutet kommer, då börjar något nytt. Den jävligaste jävla tiden man aldrig trodde skulle komma kommer. Och det gör så ont. Så himla fruktansvärt förbannat ont. Jag vet inte om det bara var jag som var naiv men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur ont det skulle göra. Jag vaknade illamående, somnade illamående. Jag ältade allt som hänt in i minsta detalj. Sönderdelade varenda samtal, varenda mening i jakten på en förklaring. Jag fick ingen. Jag fick aldrig veta hur i helvete det hade kunnat gå så illa. Jag visste bara att han inte ville ha mig längre och jag kunde inte göra något annat än att acceptera det. Förstår ni hur konstigt det är? Att man helt plötsligt måste vara vuxen och acceptera det enda man aldrig någonsin vill acceptera. När hela kroppen skriker "nejnejnej! låt det inte få kännas så här. vara så här." När den man älskade så innerligt av hela sitt hjärta helt plötsligt blev en person man inte längre kände. Någon som inte var som han brukade. När man grät sig till sömns och helst av allt bara ville ringa honom men inte kunde. Han som alltid fanns där bara försvann.

Jag vet inte vad jag ville säga egentligen. Kanske att kärlek är det finaste och fulaste som finns. Att när du inte har den så letar du efter den och när du förlorat den så blir du inte riktigt av med den. Men man lär sig med tiden att det finns andra fina saker att glädjas åt. Och tillslut, även om det tar förbannat lång tid, kommer man till den dagen då man träffar honom och känner att man inte vill ha tillbaks honom längre. Och den dagen mina vänner, den dagen är en oerhört skön dag.