livetenligtklara

Jag är en sån där människa som somnar inom tio minuter (max) efter att jag lagt huvudet på kudden. Har alltid varit sån och hoppas att jag alltid kommer vara. Det som är bra med att somna direkt är ju att man kan vara uppe lite längre på kvällen och samtidigt få lika mycket sömntimmar som de som ligger vakna en timme i sängen innan de somnar. Sen är det ju en rätt dum tanke egentligen men jag resonerar nog lite så i alla fall. Hur som helst. Grejen är ju att ibland inträffar de kvällar då jag blir en såndär som absolut inte kan somna. Det bara går inte. Inatt var en sån natt. För det första gick jag och la mig alldeles för sent (halv tolv och skulle upp sju) och när jag väl låg under täcket var jag lika klarvaken som jagvetintevad. Sånt är hemskt tycker jag för jag blir så himla stressad. Tänker hela tiden "nu kommer du bara få sova 7 timmar inatt Klara och aldrig bli frisk", "nu kommer du bara få sova 6,45 timmar och vara så hiiiimla trött imorrn" och så vidare.

Det funkar inte att hålla på så. Varför fattar jag inte bara att alla har sånna nätter ibland och att det bara är att gilla läget? Jag borde väl inse själv att det inte hjälper att ligga och tänka "nejnejnej" för varje minut som går. Det är ju insane egentligen. Och sen kan väl någon vänlig själ göra mig lite gladare och hålla med mig när jag trots allt tror att det är bättre att ligga och vila i sängen en timme utan att somna, än att springa uppe och göra massa saker. För det är sånt jag ligger och tänker på också. "Tänk allt du hade kunnat göra om du varit uppe nu Klara."

Jag hör ju själv hur psyko det låter. Hoppas ni sover gott om nätterna och att John Blund hälsar på mig lite tidigare ikväll.