ta mig till kärlek, ta mig till dans, ge mig nåt som tar mig någonstans, för jag vill veta om kärlek finns
Jag sitter i soffan och äter några geléhjärtan. Sånna där röda med massa socker på. Inte favoriterna egentligen men i brist på annat funkar det fint. Jag lyssnar på Keane och är lite sugen på att titta på någon fin film som får mig att känna någonting. Skratta, gråta, skrika. Vad som helst, jag vill bara känna att jag fortfarande kan känna. Jag menar, jag har inte gråtit på evigheter. Ovanligt för att vara jag.
Tänker på hur jag mådde för exakt ett år sedan och blir både rädd och förvånad. Nu kan jag knappt komma ihåg hur ledsen jag var, eller jo, det kan jag. Men det känns så himla långt borta. Det jag tycker är så konstigt är att jag var så himla ledsen och grät och grät och grät och tänkte verkligen "kommer jag känna så här resten av mitt liv? kommer jag någonsin kunna skratta på riktigt igen?". Och sen sitter jag här nu, drygt ett år senare och mår bättre än på väldigt länge. Varför var det så svårt att tro det för ett år sen? Om jag bara hade vetat hur jag skulle må idag så skulle det nog inte varit så jävligt som det var. Det var nog det som gjorde ondast tror jag. Jag hade ingen aning om hur länge jag skulle vara ledsen, jag visste inte hur det kändes att förlora någon man trodde alltid skulle finnas där eller hur hårt jag skulle falla. Allting var nytt, otroligt tomt och väldigt läskigt. Idag vet jag och bara det tror jag kommer hjälpa mig oerhört mycket nästa gång det händer. Även fast jag håller alla mina tummar och tår för att det inte ska behöva bli som det blev igen.
Ibland tänker jag att det inte är värt det. En kompis sa till mig häromdagen "Klara, du måste chansa för att vinna. Eller hur?" Och det är ju sant, förstås. Det är ju inte direkt så att drömprinsen kommer och knackar på dörren en trist måndagskväll (även om det vore fett skönt). Men det gäller att våga också. Alla är medvetna om att när man chansar så brukar det ju vara ungefär 50/50. Ingenting är helt säkert och man kan lika gärna förlora. Det handlar nog om att komma till det där stadiet där man känner att man faktiskt vågar och där viljan för att vinna är större än rädslan för att förlora. Jag är inte säker på att jag har kommit dit än. Hoppas att jag gör det someday.
Tänker på hur jag mådde för exakt ett år sedan och blir både rädd och förvånad. Nu kan jag knappt komma ihåg hur ledsen jag var, eller jo, det kan jag. Men det känns så himla långt borta. Det jag tycker är så konstigt är att jag var så himla ledsen och grät och grät och grät och tänkte verkligen "kommer jag känna så här resten av mitt liv? kommer jag någonsin kunna skratta på riktigt igen?". Och sen sitter jag här nu, drygt ett år senare och mår bättre än på väldigt länge. Varför var det så svårt att tro det för ett år sen? Om jag bara hade vetat hur jag skulle må idag så skulle det nog inte varit så jävligt som det var. Det var nog det som gjorde ondast tror jag. Jag hade ingen aning om hur länge jag skulle vara ledsen, jag visste inte hur det kändes att förlora någon man trodde alltid skulle finnas där eller hur hårt jag skulle falla. Allting var nytt, otroligt tomt och väldigt läskigt. Idag vet jag och bara det tror jag kommer hjälpa mig oerhört mycket nästa gång det händer. Även fast jag håller alla mina tummar och tår för att det inte ska behöva bli som det blev igen.
Ibland tänker jag att det inte är värt det. En kompis sa till mig häromdagen "Klara, du måste chansa för att vinna. Eller hur?" Och det är ju sant, förstås. Det är ju inte direkt så att drömprinsen kommer och knackar på dörren en trist måndagskväll (även om det vore fett skönt). Men det gäller att våga också. Alla är medvetna om att när man chansar så brukar det ju vara ungefär 50/50. Ingenting är helt säkert och man kan lika gärna förlora. Det handlar nog om att komma till det där stadiet där man känner att man faktiskt vågar och där viljan för att vinna är större än rädslan för att förlora. Jag är inte säker på att jag har kommit dit än. Hoppas att jag gör det someday.
Kommentarer
Postat av: Sofie
så är det för mig med, jag har inte riktigt modet till att satsa just nu. det är så mycket som får en att må så dåligt i kärlek, men också så himla mycket som får en att må tusen ggr bättre än när man är singel, men, man ska ju ha modet att kämpa med det dåliga med.
men jag måste säga hur roligt det är att läsa din blogg nuförtiden när det alltid är positivt! så himla kul och jag är glad för din skull!! jag visste att du skulle klara de kanonbra :)
Trackback
