livetenligtklara

Ikväll har jag börjat packa ner mitt rum i väskor och flyttkartonger. Det ser tomt ut på väggarna och garderoben innehåller en femtedel av det som brukar vara där. Tre fulla väskor får följa med hem imorrn. Hem för att stanna och aldrig mer sätta sin fot i det här rummet. Det här med studenten är ju faktiskt lite sorgligt också, man lämnar så mycket. Jag har insett att det finns vissa saker som jag kommer sakna oerhört mycket när jag flyttar hem. Vissa personer. Agnes är en av dom. Vi har suttit och pratat över msn ikväll om saker som gör mig lite ledsen i magen. Om väntan och känslan att inte förstå sig på. Ibland kan jag verkligen känna mig som världens ensammaste person, även fast jag är medveten om att det finns tusen underbara människor runt omkring mig. Men det är den där tryggheten jag saknar. Jag vill ha någon som kan göra mig lugn oavsett vad. Funderar på hur jäkla länge jag ska behöva vänta egentligen. Vem är det som bestämmer när två personer ska träffa varandra? Jag vill tala om för den personen att jag har väntat tillräckligt nu. Även fast jag under 1,5 års tid har försökt intala mig själv hur roligt och bra det är att vara singel och ha chansen att göra PRECIS vad jag vill så kommer jag aldrig tycka det. Jag är inte hon som vill byta kille lika ofta som en annan byter kläder. Jag är trött på att göra saker som inte betyder någonting. Trött på kyssar som inte smakar som dom ska. Som inte känns. Vad är meningen med dom i så fall?