livetenligtklara

Idag har jag suttit framför tvn och gråtit framför kungabröllopet. Jag har hostat tills jag inte orkat hosta mer och blivit mer och mer trött på denna jäkla förkylning. Och, jag har redan börjat sakna Hallsberg. Jag saknar människorna, känslan, tryggheten. Dom andra kan träffa varandra varenda dag om dom vill, det kan inte jag. Jag sitter fast i Stockholm med alla mina finaste vänner på helt andra håll. Förjävligt. Det gör ont i mig när jag inser att många av människorna som jag tycker så mycket om, kommer jag träffa betydligt mer sällan nu än vad jag gjort tidigare. Det här med att bli vuxen var visst inte bara roligt.

Så många gånger jag sa eller tänkte att jag var så trött på Hallsberg och tiden där. Jag längtade efter att komma hit och börja "leva livet". Och nu är jag här. Vad menade jag egentligen? Var det något jag gjorde i Hallsberg så var det väl just att leva livet. Drygt en vecka har gått och jag vill redan tillbaks.

Varför ska man alltid, alltid, alltid inse vad man hade när det är försent?