livetenligtklara

Igår lovade jag att jag skulle visa er bilder från Håkan idag. Det kommer tyvärr aldrig hända för ikväll upptäckte jag att det inte längre låg någon kamera i handväskan jag hade med mig i lördags. Fan, jag blir så trött. Nej, jag har inte tappat kameran och jag har inte glömt den någonstans. Den blev snodd, rätt ur väskan när jag stod själv på perrongen och väntade på tunnelbanan. Jag fattade det inte då, kände inte ens att någon rörde väskan men jag insåg det nu. Det kom nämligen ett jäkligt mysko gäng med typ sex killar i min ålder gående rätt emot mig när jag stod där. Jag reagerade redan innan dom kom fram att dom tittade för mycket och verkade prata om mig (inte på svenska så jag förstod ju ingenting) men sen så stannade tre av dom en bit ifrån mig medan de andra fortsatte gå, precis bakom mig. Jag stördes lite av att dom gick så nära när det fanns hur mycket plats som helst på perrongen så i ren reflex tog jag några steg åt sidan. Antagligen så var det försent redan då. Jag blir bara så jävla trött och ledsen på människor. Varför varför varför? Mammas fina kamera som hon fick i 50-årspresent som antagligen betyder tusen gånger mer för henne än vad den någonsin kommer göra för dom. För dom innebär det kanske några hundralappar extra i fickan men det kan fan inte vara värt det. Nej, jag är så arg och ledsen så jag kan hålla på hur länge som helst egentligen.

Blir bara så himla himla besviken på människor ibland.