livetenligtklara

När man tittar ut genom köksfönstret och får se att han man delade så många år och minnen med, springer förbi på en löprunda. Bara sådär, inga konstigheter. Han har ingen aning om att jag ser och idag bryr jag mig inte heller. Jag fascineras bara av livet. Av det faktum att jag för tre år sedan hade gått i tusen bitar av samma anledning. Något som nu bara passerar förbi som en vy under matlagningen. Konstigt. Och skönt.