livetenligtklara

Hej kompisar.

Ibland förstår jag mig inte på livet. På varför vissa människor har sån jävla otur medan andra glider på en räkmacka tills dom är åttio. Det finns ingen rättvisa här i världen och det gör mig bara så himla ledsen.

Den här veckan har mitt liv vänts upp och ner och ut och in och jag vill bara vakna upp ur denna mardröm. Ni kanske inte hör så mycket från mig här på ett tag, eller så gör ni det, jag vet inte. Men vissa saker känner jag helt enkelt är för ömtåliga för att dela med dom som inte står mig och min familj nära. Ni får hur som helst gärna hålla tummarna för att allt går bra.

Ta hand om er så länge. Puss och kram.

Jag kom just hem efter att ha barnvaktat två underbara små tjejer. På väg hem är jag tvungen att gå uppför en gångväg som är ca 150 meter med skog på båda sidor. Så även idag, förstås. Så här sent på kvällen är det mörk och belysningen är dålig. Just när man går där på vägen känns det väldigt långt till närmsta hus. I själva verket kan det väl handla om ca 50 meter men det är känslan jag inte gillar. Jag har alltid varit rädd när jag går där i mörker och försöker alltid, om det är möjligt, gå andra vägar. Ikväll var jag lite extra rädd bara för att jag tänkte på att det just kändes så mörkt och läskigt att jag till och med sprang hela vägen upp. När jag kom hem med andan i halsen blev jag bara så jävla frustrerad. FA-AN, kände jag. Varför ska man som tjej behöva vara rädd när man går igenom ett mörkt skogsparti? Varför ska man inte få känna sig trygg? Det var samma sak inatt när jag gick hem från bussen vid ett-tiden. Inte samma väg som nyss utan en bilväg med trottoar och fungerande gatulampor. Men ändå, det var bara jag där, mobilen var död för batteriet var slut och det enda jag kunde tänka på var att om det skulle komma någon som ville mig illa skulle jag vara körd.

Jag är trött på att vara rädd och jag är så jävla förbannad på det faktum att det finns killar där ute som på något sjukt sätt har fått för sig att dom har mer rätt än oss tjejer att bestämma över våra egna kroppar. Att det på något sjukt vis ändå är lite så det är idag. För man vet att man som tjej inte borde gå ensam och man vet att det finns killar och män där ute som anser sig ha rätten att göra vad dom vill. Som att det skulle vara "okej" att det är så det är och någonting vi tjejer alltså måste rätta oss efter (t.ex. ta andra vägar hem från bussen, undvika att gå själva osv osv). Så fan heller att det är okej.

Är så himla trött på att dom här sjuka jävlarna begränsar mitt och tusentals andra tjejers liv. Man ska inte behöva vara rädd under en promenad på trehundra meter på väg hem till sitt hus.

Jag kan inte säga att jag saknar honom. Det gör jag inte. Jag saknar känslan. Kärleken. Fan, vad jag saknar den. Jag saknar att vakna en grå morgon och ändå skratta mig lycklig vid frukostbordet för jag vet att han är min. För att han vill vara med mig. Kunna ringa och få tusen fjärilar i magen när man står fem minuter vid busshållsplatsen.

Ibland kan jag verkligen önska att jag hade någon att ge lite av all min kärlek till. Jag bubblar snart över av alla känslor som jag går runt och bär på själv. Även om det inte är några negativa sådana, tvärtom, så finns det ändå för mycket. Jag vill dela med mig. Vara en av två. Samtidigt kan jag känna att den här vintern och framförallt den här våren är det första gången då jag uppriktigt sagt kan säga att jag har gått vidare. Jag sa det för ett år sedan också, jag vet, men jag tror inte jag var helt ärlig då. Jag var fortfarande ledsen rätt ofta och önskade att saker var som förut. Ville inte ha tillbaks honom men var fortfarande sårad. Idag önskar jag inte att det var som då och jag minns inte senast jag grät på grund av ett trasigt hjärta. Otroligt skönt ska ni veta. Så mycket energi som inte längre går till spillo. Jag funderar däremot ganska ofta på hur det kommer vara nästa gång jag träffar någon som jag tycker riktigt mycket om. Om jag nu gör det vill säga (vilket vi får be till gudarna att jag gör!). Jag undrar om jag kommer gå in i nästa förhållande lika handlöst som jag gjorde i det förra. Om jag kommer blunda, gå rakt ut och bara falla. Utan att tveka. Jag tror inte det. Har en känsla av att jag kommer hålla tillbaks lite av allt det jag är och känner för att skydda mig själv, men jag kan ha fel. Som allt annat när det gäller kärlek har man egentligen ingen jävla aning. Det känns så mycket att man lätt blir tokig och gör en massa knäppa saker som man inte alls förstår sig på i efterhand.

Ibland undrar jag vad det är som gör att vissa personer etsar sig fast i minnet betydligt starkare än andra. Varför just han, kan jag tänka. Vad är det som gör just honom speciell för just mig. Jag har ofta svårt att sätta fingret på det. Är det hans sätt att le, hans intelligens och förmåga att faktiskt prata om intressanta och viktiga saker, hans ögon, hans fingrar eller kanske hans längd eller härliga skratt. Alla människor faller för olika saker, jag har bara inte kommit på vilken typ jag dras till än. Jag vet däremot att jag älskar ögon som glittrar. Att jag smälter när en kille tittar på mig och ler med ögonen. Det är det finaste jag vet. En bra sak som jag har upptäckt är att man kan se på en person, utan att den ler just då, om det är en person som brukar le med ögonen. Vet ni varför? Dessa personer får nämligen små leenderynkor precis vid ögonens utkanter. Det räcker att se rynkorna så vet man. Jag älskar över huvudtaget personer som sprider glädje och värme runt sig. Som kan lysa upp ett helt rum bara med sin närvaro. Utstrålning är A och O.

En sak som jag däremot verkligen ogillar är när killar sätter sig (inte bokstavligt talat alltså) över mig. När dom tror att dom vet bättre. Det är inte det att jag måste veta bäst, absolut inte. Det är bara det att jag hatar när någon ANTAR att den vet bättre än mig utan att ha över huvudtaget ha diskuterat saken med mig. Då kan jag bli tokig. Sen har jag också himla svårt för killar som ska berätta för mig vad jag ska göra. "Sitt kvar här och prata med mig nu", "Kom så går vi dit" eller vad dom nu säger. Eller ännu värre, när dom bestämmer vad jag ska tycka. Typ "Jag vet att du gillar..ja vad man nu ska påstås gilla". Eller vad sjutton det nu kan vara. Hur fasen kan en person jag inte känner tala om för mig vad jag gillar? Blir irriterad bara jag tänker på det. Jag har en egen vilja. Punkt slut.

Insåg nu när jag läste igenom vad jag just skrivit att jag verkar rätt så bestämd ändå. Mina gillar/inte gillar är ganska tydliga så det är väl helt enkelt dom positiva sakerna jag nämnde som jag dras till. Kan säkert vara helt andra grejer också. Och tusen saker till. Jag menar, jag har bara varit kär på riktigt en gång (tror jag i alla fall) och kanske blir helt såld på någonting annat när jag träffar mitt livs kärlek. Så kan det säkert vara. Man (läs jag) får nog släppa lite på sina ramar om man ska hitta någon att tycka om på riktigt. Och nu menar jag inte att man ska låta sig ta någon skit och släppa på dom negativa punkterna. Näe minsann, det tänker jag aldrig göra.

Ni som känner mig vet att jag inte är den där typiska singeltjejen. Jag är inte den som tycker om att "leka runt" och bara "ha lite kul." Klart jag tycker om att ha kul, (vem gör inte det?) men jag ser inte riktigt charmen i det där. Charmen i att göra en massa saker som ändå inte betyder någonting. Det är lite som att köpa den där svindyra tröjan på väg hem från jobbet. Man vet att man inte borde men just då känns det som världens bästa idé. Sen betalar man för mycket, får med sig den snygga tröjan hem men ångrar sig redan dagen därpå. Eller man kanske inte direkt ångrar sig men alltihopa känns ganska meningslöst. Man lämnar ut mer än man får tillbaks. Det finns nog en risk att jag låter så här hård bara för att jag ibland önskar att jag kände lite mindre och bara var lite mer. Jag är ingen typisk singeltjej av den enkla anledningen att jag blir så förbannat känslomässigt involverad i det jag gör. Det spelar ingen roll vad det handlar om. Om jag så bara pussas lite mer en söt kille på ett dansgolv i två minuter. Och nu menar jag absolut inte att jag blir dödsförälskad och börjar planera familjesemestrar tillsammans, åh nej. Jag menar bara att jag blir berörd av allt som händer. Jag tänker så mycket och det gör mig nästan mer förvirrad än glad ibland. Så istället för att bara pussas lite och ha glömt det hela efter fem minuter så tänker jag. Missförstå mig rätt. Jag menar inte att jag blir intresserad av alla människor jag kommer i kontakt med, (herregud, om det ändå vore så väl) jag menar bara att jag inte riktigt kan släppa dom sen. Det kanske låter knäppt och tokigt men det är sant. Alla människor som på ett eller annat sätt berör mig hänger liksom med sen ett bra tag framöver. Så ni kanske förstår att hela den här "leka runt"-grejen för mig endast blir ett himla stort huvudbry. Jag hade säkert kunnat njuta tusen gånger mer av singellivet om jag bara stängde dörrarna lite mer och inte släppte in så mycket.

Det konstiga är att det var absolut inte det här jag tänkte att jag skulle skriva om. Jag tänkte att jag ville skriva att jag för tillfället faktiskt är ganska nöjd. Singel, ensam, kalla det vad du vill, men nöjd. Jag är inte stressad över att jag måste hitta någon och jag är inte ledsen över något som varit. För första gången på väldigt länge är jag lugn och harmonisk i situationen jag befinner mig i. Det kanske är det som är nyckeln, det kanske är hit man måste komma innan man kan vara beredd att släppa in någon på riktigt. Med på riktigt menar när det känns i magen. Ni vet.

p.s Jag insåg nu när jag postat detta att det lät så negativt på något vis. Typ "kan hon sitta och säga men hur ska man då veta när man träffar den rätta" och det är ju helt sant förstås. Man måste självklart testa sig fram och pussa några grodor på vägen innan man hittar rätt men jag tror ändå ni förstod min tanke. Det är många gånger man vet att det här bara är ett kvart i tre ragg eller en flirt just på detta dansgolvet och sen ingenting mer än så. Är ni med mig? d.s

Om en vecka fyller jag tjugo. Tjugo, det låter så gammalt. Tonåren är över och steget in i vuxenvärlden kanske närmar sig. Jag vet inte. Jag har insett att den där åldern då jag tycker att man är vuxen skjuts fram ju äldre jag själv blir. Det är väl så kanske, att man tar med sig sina vänner genom åren och tycker aldrig riktigt att man blir stor. Dom som var stora och äldre för två år sen är ju ännu större nu. Man kommer liksom aldrig ikapp och det är nog det som gör att man aldrig känner sig riktigt vuxen. Det finns alltid dom som är äldre, klokare och mer erfarna. Sen känner jag mig inte så stor heller. Inatt när mamma låg inne hos mig, hur ynklig var jag inte då på en skala mellan 1-10? 9 kanske. Jag tror det beror mycket på vilka sammanhang man befinner sig i och vilka människor man omringas av. Med ens föräldrar kommer man nog alltid vara liten, tror ni inte?

Jag vet många som säger att dom inte vill bli vuxna. Som inte vill bli stora och behöva ta ansvar. Jag ser fram emot det. Längtar kanske är fel ord för varje tid har ju sin charm, men jag ser verkligen fram emot det. Hitta någon att dela livet med, få barn, bo någonstans och göra det fint och hemtrevligt för min lilla familj. Jag tycker det verkar mysigt. Tänk att få leva ihop med den man älskar över allt annat, få barn som måste vara det finaste man kan få här i livet och bo i ett det hus/den lägenhet man så länge trånat efter. Men som sagt, det är ingen stress. Nu ska jag först glädja mig åt att jag fyller just tjugo år om en vecka och sen göra massa roliga saker under våren och sommaren. Vår. Bara ordet får det att spritta i kroppen. Som jag längtar!

Hej fina ni.

Ikväll är en bra kväll och jag är glad och nöjd. En av mina bästa vänner hörde av sig idag och sa att hon var lite orolig för att jag verkade så deppig sist. Fick lite ont i magen för meningen var absolut inte att göra någon orolig. Jag tror bara det är så enkelt som att eftersom jag är glad typ 95 procent av min vakna tid så  behöver jag de där fem procenten då jag mår piss och är less på allt. En liten urladdning för att kunna njuta helt av resten. Och grejen är att det inte alls behöver vara någon stor grej som gör mig ledsen. Det kan vara så enkelt som att jag tjafsat lite med någon i min familj, blir på dåligt humör, sätter mig på mitt rum och tänker lite och så vips så känns allt jobbigt. Men det är nog bara sån jag är. Höga berg och djupa dalar. Sen gör ju inte den här jävla årstiden saken bättre heller. Minns knappt när jag såg solen mer än fem minuter senast? Jaja. Det jag ville säga vara bara att ni inte behöver bli fundersamma, jag blir glad igen lika fort som jag blev ledsen.

Hur som helst, idag gick jobbet snabbt och ikväll har pappa och jag kollat på Avatar och ätit fruktsallad med vit choklad. Måndag? Jag har knappt märkt det. Otroligt att det kan vara så ibland. Nu ska jag krypa ner under täcket och få åtta timmars skönhetssömn. Vi hörs imorrn igen. Lyssna på den här innan ni somnar:

Idiot Kid - Wid Awake

Ta hand om er. Puss & många kramar

Det jag saknar mest är att inte ha någon att krama/ringa/gömma sig under täcket med när det känns allra jävligast. Man blir så mycket ynkligare när man är själv.

Jag hittade just gamla mejl från perioden 2006-2008 i min inkorg. Jag var helt upp-över-öronen-kär och världens gladaste tjej (verkade det som iaf, jag hade nog mina dippar även då). Nu har det har gått två år sen det tog slut och med lite enkel matematik typ tre-fyra år sen dom där mejlen skickades. När jag läste igenom ett gäng av dom nu log jag stort för mig själv för jag kom ihåg mycket av det där som jag har glömt bort. Hur glad han verkligen gjorde mig, hur mycket han faktiskt tyckte om mig och hur bra vi trivdes tillsammans under de där 2,5 åren. Men nu, jag vet inte varför, men det känns så jävla långt bort. Förstår ni? Det känns inte som om det är jag som faktiskt en gång har skrivit de där raderna. Som varit så där lycklig och ovetandes om framtiden. Så KÄR. På ett sätt tror jag aldrig att jag kommer kunna känna så igen. Jag har blivit trampad på för mycket, vet alldeles för väl hur ont det gör för att våga kasta mig så handlöst in i något nytt. Det är nog den allra största skillnaden. Jag bara körde, var jättekär och trodde att jag skulle vara det i resten av mitt liv, något annat fanns liksom inte i tankarna. Man brukar ju säga att man lär sig av sina misstag men vad har jag lärt mig egentligen? För det första var han allt annat än ett misstag så det går kanske inte att säga så, men om man nu ska se det där handlösa(naiva?) som själva misstaget så har jag fan inte lärt mig mycket vettigt. Bara att det gör ont ont ont vilket i sig har skrämt skiten ur mig och gjort mig osäker på om jag någonsin kommer våga älska igen. Vad är det att lära sig egentligen? Ibland önskar jag att jag inte visste hur illa det kan gå.

Hey guys. Hur mår vi ikväll? Gör vi något roligt? Dansar, kanske pussas lite med någon med fina ögon eller tittar på en bra (eller dålig) film? Jag gör mest ingenting. Har spenderat kvällen framför tvn med familjen och blivit glad av Petter och gänget i "Så mycket bättre". Dom verkar så himla fina allihopa så jag blir helt varm i hjärtat. Nu längtar jag efter min säng. Den ser så mysig ut där den står nedanför fönstret med julstjärnan och adventsljusstaken. Synd bara att det bara är jag som ska krypa ner under täcket, det hade varit tusen gånger mysigare att ligga och beundra stjärnan tillsammans med någon som jag hade velat ha där. Med någon som hade velat vara där. Idag när jag satt på bussen på väg från Malins lägenhet till Slussen kände jag lite så. Allting var så himla juligt och fint och när bussen passerade Kungsträdgården och den lilla skridskobanan i mitten blev jag nästan lite arg. Eller inte arg kanske, mer uppgiven. Tänkte att "Fan, nu får det väl ändå räcka, nu är det väl ändå min tur". Min tur att vara den där leende tjejen runtramlandes på skridskorna med pojkvännen hand i hand, trots de stora vantarna som gör att man inte får något riktigt grepp. Hon som skrattar och tänker att allt är möjligt så länge vi har varandra. Don't worry, be happy. En sagolik piruett i snöfallet och precis samma känsla i magen. Snurret. Fjärilarna. Två år sen nu.

Synd bara att jag inte blir modigare för det..

 

och vi går ut och brinner upp i natten
och skyller allting på våra fyllehuvven
undanflykter och självanklagan
jag ser domen i dina ögon

 

På studenten fick var och en av oss sju olgyelever som slutade en bok av vår tränare Håkan. Han hade valt ut sju helt olika böcker som han tyckte passade oss som personer. Jag fick den fina boken som ni ser på bilden, Från hjärtat. Jag blev så glad.


Inuti boken hittar man sånna här fina saker. Oerhört många vackra och kloka ord om kärlek.

Att en sådan liten sak kan göra en person så glad. Utan tvekan en av de studentpresenter som värmde mest i hjärtat.

Borde sagt så till killen jag såg på bussen idag. Jag tittade kanske lite för mycket men kunde bara inte hjälpa det. Vi har åkt samma buss några gånger nu de senaste veckorna och jag beter mig nog likadant varje gång. Ni vet när man känner att den andra känner att man tittar och att den personen tittar tillbaks? Eller när man tänkte att man skulle snegla lite i smyg och får en ögonkontakt som man inte alls var beredd på? (Nu får ni inte tro att jag käkar blängsylta varenda dag. Ni kan vara lugna, han verkar uppenbarligen vara likadan.)

Undrar vem han är och vad han gör på dagarna.

Jobbet idag var ett helvete. Helt seriöst. Barnen skrek, slogs och vägrade lyssna. Mitt tålamod rann av mig lika lätt som vatten på en and och sen var den dagen i princip förstörd. Träningen som jag fick panikhetsa till direkt när jag slutade var i och för sig väldigt kul och skön så helt världelös har dagen inte varit. Dock hamnade jag här nu, med tekoppen i handen och ledsamhetslistan på play. Mysigt? Visst. Ledsamt? En aning. Självförvållat? Både ja och nej. 

Blir bara så trött ibland. På allt och inget. På saker som förut var ens allt men idag inte betyder ett skit längre. På att det fortfarande känns så jäkla mycket i hjärtat ibland. På människor som sätter sånna avtryck som aldrig kommer suddas ut. Hur mycket man än ville att dom skulle göra det.

Trött på att det är så mycket som känns så mycket.